MizzXandra

Sitter hemma hos Stefan å lyssnar på P3 dokumentär på datorn, dom har nämligen att man kan ladda ner olika klipp å Stefan berättade igår att dom har väldigt intressanta dokumentärer, så jag laddade hem Estoniakatastrofen, för den sa Stefan var bra å det e den verkligen, man blir väldigt tagen av det hela,
Just nu berättar dom om en förtvivlad mamma som sagt att " Ni måste hämt upp min dotter för hon var livrädd för vatten, jag står inte ut med tanken att hon ska ligga kvar där ensam i detta vatten som hon var så rädd för"  Usch så hemskt.

Hur kommer det sej att man tycker det e intressant å att man gärna lyssnar å ser på saker som har med katastrofer att göra? E det för att man vill bevisa för sej själv att man har ett bra liv, att man ska va nöjd med det man har? Eller för att det e skönt att få gråta lite åt något som man sedan kan släppa och inte behöva tänka på mer?

Jag försöker komma på varför jag själv e så, för jag tycker om att läsa böker om människors liv så har gått i spillror, serier på tv där dom bygger hus till familjer som har förlorat allt, kriminalserier och filmer (visserligen påhittade) där dom har ihjäl varandra på de mest groteska sätt. Varför? Vad får man ut av det egentligen?
Jag skulle aldrig vilja va med om nått sånt själv, eller att det skulle hända nån av mina nära å kära, för då finns det inget intressant i det längre, för då drabbar det en själv.... 

E det inte konstigt?